Många frågar sig allför ofta hur det kommer sig att så många ung mår dåligt, bli "missanpassade", lever farligt eller tar droger osv...

Är det verkligen så jävla konstigt?!

Se bara på världen.. pressen unga idag har på sig är överväldigande. Du ska vara speciell, du ska alltid lyckas, vara välanpassad i skolan och ha många vänner- rätt sorts vänner. Du ska följa mönstret, avvik aldrig, då blir det ett jävla liv................................!

 Röker du en cigarett dör du snart i cancer, hoppar du av skolan har du ingen framtid, väljer du en mindre använd väg ligger du jävligt illa till och ertappas du ute mitt i natten, full och glad, blir det soc anmälan direkt.

Du har inga pengar, ingen frihet, inga framtids drömmar, du har ingenting.. förrutom det dom ger dig.

-Dina föräldrar super skallen av sig varje helg- dom träffar du inte alltför mycket.

-  Även du har lärt dig supa bort helgerna.. oftast i brist på annat att göra.

- Skolan är hellvetet på jorden, du passar inte in.

- Kuratorn är din värsta fiende, näst efter brudarna på skolgården som skall komma att banka skiten ur dig en fredag kväll på stan.

-Du blir kär, faller hårt för denna mystiska figur med ett mörkt förflutet.

Han går sin väg och du får aldrig ditt hjärta tillbaka.

- Du är tom inuti, ett ändlöst mörker utan slut.

 - Du blir utagerande, galen och jävligt förbannad- varför suger livet?!

 Ändå står dom frågande till ditt raseri.

Du drömmer om en plats långt härifrån... en värld där du vågar stå upp för dig själv, lämna allt som är här och finna dig själv.

Drömmen om att slippa se dina päron vingla ut i köket en söndags morgon för att utan ett ord, öppna flaskan.

En värld där den du älskar, älskar dig.

En enda natt då du inte gråter dig till sömns....

Drömmer du också om ett annat liv?

Varför svarar du inte?

Varför säger du inte som det är?

Jag vill ha dig här, känna ditt hjärta slå. Jag vill ... men ändå inte.

Jag vill så mycket, behöver all kärlek jag kan få och allt du gör är att skära djupa sår i mitt hjärta. Jag kan inte leva så här, ensamheten är min enda vän i natten och med tårarana som blöter kudden, bildas en ny värld.

jag ligger ensam i mörkret och önskar att jag vore död.. varför?

Varför gav du dig av? varför ringer du aldrig? Varför vill du inte ha mig?

Vem är du?

Jag saknar stunderna vi fick, jag saknar ditt leende och din ögon. Jag saknar en tid som egentligen aldrig fanns.

Inom mig finns ett mörker, en ondska ni aldrig ska komma att uppleva.

Den finns där inom mig, ibland vaknar den till liv i korta stunder, endast tillräckligt länge för att hinna mörklägga allt. Sedan återgår den till sin vila, tills det är dags igen, dags för en ny omgång, dags för ett nytt slag.

Så nu.. idag.. just i denna sekund... har jag, jag just fått nog..

Jag måste bort, hur långt vet jag inte men det jag söker måste ändå finnas där ute någonstanns- friheten, livs glädjen, rytmen till musiken som aldrig dör ut.... livet.

Kanske ,kanske inte, men ännu finns det  hopp, hopp om en framtid någon annanstans... långt långt härifrån .......

"Just nu, just i dag, just i denna sekund, har jag just fått nog"

/ Tjenare kungen

Trodde faktiskt aldrig att jag skulle bli den "ordentliga" av oss, insåg aldrig hur långt du skulle komma att gå. Du försvann så snabbt, lever livet våldsammare än någonsin förrut och du älskar det. Jag valde att släppa in kärleken, att våga göra allt det jag

Dom kan aldrig äga mig-  för jag var aldrig en av dom.

Det finns så mycket falskhet här, så mycket hat och du är en del av det. Med dig blir jag 16 igen, helt jävla galen och skiter i allt. Det är inte ditt fel, jag har aldrig vågat stå upp för mig själv runt dig ändå.Men nu vet jag iallafall, nu vet jag vad du är.. hur du fungerar, hur mycket du hatar och hur falsk du verkligen är.

Hela mitt liv har det alltid funnits någon som du där, redo att trycka ner alla försök till bättring. jag kanske låter som nån jävla fjolla, men tro mig, jag har så mycket styrka inom mig- mer än jag ens trodde var möjligt.

Rädslan som brukade äga mig- äger nu jag, makten är min och jag är klar.

livet har gått vidare utan mig, det är dags att hinna ifatt mitt ödet.

Jag vill så jävla mycket och älskar så intensivt att det gör ont, för ont. Men smärtan är en del av mig, den del du utmanade. Vad hände med oss?

Du e på väg någonstanns rakt åt helvete och när jag vägrar att följa din dröm, ser du ut som ett levande frågetecken över att jag har egna drömmar. Drömmar du aldrig skulle förstå eller tolka som annat än hjärntvätt. Det faktum att jag har åsikter och vågar stå för dom kan i din värld alrig vara verklighet. 

men de e  sant, du blev värre och jag tog ett steg tillbaka. Det finns så mycket hat inom mig, ett hat som med tiden förvandlats till medlidande.

Jag tycker synd om dig, du har snart inga vägar kvar att vandra, önskar att du kunde släppa taget. Vi är inte 16 längre, jag klarar inte att leva som vi gjorde då. Det finns en gräns, jag har nått min för länge sen, så nu är det slut.

Har alltid undrat vad jag är kapabel till bortanför det livet, vad jag kan bli när friheten blir min.

Man kan lita på någon, ge dem hela sitt hjärta och bli lovad evig trohet.

Men i slutändan har du ändå ingen annan än dig själv- den råa sanningen om livet.

"Jag ska sluta röka"

Hur många gånger har man inte använt den frasen?!

Ingen tar det längre på allvar, de flesta har på något sätt accepterat det faktum att du är körd.

Men är jag verkligen det då? Finns det inte en liten chans att alla de som alltid sett ner på mig, kritiserat mig för mina val, kom inte och säg att det inte finns en liten chans att de alla har fel. 

Jag vet att jag kan lägga ner rökandet, jag vet att jag kan skapa mig en framtid, jag vet allt detta och om jag tror på mig själv, spelar det då verkligen någon roll vad alla andra har för konstiga åsikter.

Tro mig, de har åsikter. Men varför bry sig när jag vet så väl vad det är jag vill med livet. När jag redan ser min dröm klart och tydligt och vet hur jag måste gå till väga för att nå den. Jag vet vad, hur och varför, det som fattas nu är friheten jag kämpar för. Kanske är det dags att sluta "kämpa" så hårt och istället bara låta det ske, sluta motarbeta mig själv och låta det komma.

Jag tror på mycket och visst har jag många annorlunda åsikter, men trots det vill jag ändå tro att jag står med iallafall ena foten på jorden.

Jag har haft samma dröm i flera år, men har aldrig riktigt vågat tro på mig själv- tro att jag faktiskt, om jag sattsade, skulle klara det gallant.

Så det är dags nu, jag känner det och det är ett faktum att jag är redo nu.

Vuxen och klar med det destruktiva levendet som varit i ala dessa år. Det är dags att gå vidare, livet väntar, men inte för evigt.

Så har bestämt mig för att ta en sak i taget och inte strssa fram, har ju iallafall tiden på min sida :)

Mål 1

Sluta röka

Betyder att jag går över till att bara snusa nu, har inga planer på att sluta med det. Det är ju just rökningen som är farlig och rätt äcklig

- cancer

- dålig hy

- dålig blodcirkulation( jag har farligt dålig cirkulation i vissa kroppsdelar från början så inte så bra.)

- hår, händer, kläder= luktar aldrig gott, bara gammal rök- usch!

- Helt kass kondition( blir anfådd av att gå upp för trappan)

- slipper gå ut i kylan på kvällarna.

- ingen rök abstinens på morgonen.

Dag 1 måndag 24 mars

slutar röka, snusar istället

 Mål 2

Gå ner i vikt.

Har lagt på mig nästan 8 kg under den här vintern= inte bra, känner mig som en uppblåst ballong och ingenting passar.

Trots att jag gått upp så mycket är jag fortfarande smal men mina ideal ligger långt ner på skalan.

Väger nu 64kg, tänker inte sattsa på att gå ner utan ska köra 2 styrkepass och 2 konditionspass \vecka. På så sätt skaffa mig lite grund kondition och bygga upp lite muskler- behövs kan jag lova. Min kära syster har lovat att träna med mig så det ska nog gå.

Maten måste ju förstås ändras med då. Jag vet ju hur, har bara inte haft orken att bry mig- vinterdepressioner varje år-förens nu när det börjar bli vår igen :)

Gammalt- Nytt

Vitt bröd--- knäcke och fullkorn

Mjölk--- vatten+ max ett gals lättmjölk\dag

Ost--- skinka, leverpastej

Korv--- köttbullar, falukorv e okej

Stekt mat---kokt mat

Stektägg--- kokt ägg

Flingor--- havregrynsgröt

Läsk--- citronvatten

så, vi får väll se hur det går hehe

Restaurang mat?

Ta det godaste du vet- det är du värd :)

Kalas?

Ta max 2 kakor+ liten bit tårta. Ta så lite du kan utan att väcka uppmärksamhet.

Minns mig som den unga tjej som gav upp allt för att följa en dröm inte ens hon själv kunde se. Men tron på en framtid i frihet drev henne vidare, gav henne kraft och mod att överleva, att fortsätta kämpa.

Idag är en del av den livslusten borta, en del av drömmen försvann och lämnade kvar endast ett svart hål. jag tappade något, gav upp en sida av mig, jag alltid strävat efter att behålla.

Jag vet inte längre vad som finns att hämta ur den drömmen, vad som finns kavar av denna trasiga själ.

Jag hamnade inte fel, jag föddes fel- skickades rakt in i en värld där varje  nytt steg är en kamp mot världen. Tro mig, jag har krigat, jag har slagits, för rätten att leva mitt liv som jag alltid vetat att jag ville.

Det komiska är att redan från början, redan vid 10 års ålder visste jag att jag inte passade in, att jag var annorlunda på ett sätt som inte gick att förklara, antar att jag bara är en av de många som väljer den mindre använda (och svårare) vägen.

Jag visste att jag vill ta en annan väg, så jag tog mitt liv i egna händer. I samhällets ögon uppfattades jag då som strulig osv, jag passade inte in, jag ville något annat. jag visste aldrig vad men jag visste ändå att det jag sökte fanns där ute någonstanns, väntandes. jag gjorde det, jag gick emot alla sociala regler och normer. Jag skapade mina egna uppfattningar och var kritisk till allt det som uppfattades som normalt.

Så mycket skit som jag fått ta under tiden, så många val jag har gjort som inte "passade sig".

Alla de auktoriteter som trodde att de hade kontroll, att de bestämde, dom måste ha hatat mig. Men hur mycke de än försökte trycka tilbaka mig på muin plats stod jag alltid kvar, knappt 16 år fyllda, rebellisk, halvt galen och med en dröm som inte passade sig.

Idag har jag genomlevt en av de mer extrema kvällarna i mitt liv- hemma alltså. Men hur hemskt de än är att leva här så lever jag vidare i väntan på drömmen som tar över- när jag är redo.

Var är du? Vem är du? Varför vill du inte ha mig?

Allt jag ber om är sanningen, allt jag vill ha är dig.

Det fanns en tid då allt tillhörde oss, tiden stod stilla och världen var våran lekplats. Vi levde ut allt under den tiden och älskade och hatade det till 100%.

Sen kom verkligheten krypandes tillbaka. Det mörker som tog dig ifrån mig, den ondska som bestämde att jag hade fått tillräckligt med kärlek och  nu skulle jag bli ensam igen. Vad är jag, ett jävla experiment eller?!

Vi fick 4 månader, jag fick känna ett annat liv, jag fick allt det jag någonsin drömt om. Jag fick kärlek, jag fick känna på hur det känns att vara älskad av någon. Minnena gör det värre, svårare att släppa dig för jag vill inte, inte nu , inte sen, inte någonsin.

Jag vill känna dig nära, din kropp emot mig, jag vill höra dig säga hur mycket du älskar mig, att du har saknat mig och att vi aldrig ska vara isär igen. Jag vill höra din röst, dina andetag, jag vill känna friheten och veta att vi har något speciellt, en framtid.

Så säg mig, var ärlig, det är allt jag ber om. För om jag frågar dig nu, om du verkligen älskar mig, skulle  du svara ärligt då? Skulle du förklara din kärlek till mig och kyssa mig hårt och länge? Skulle du säga sanningen, att du inte längre känner som du gjorde då, att du är en annan människa nu och att du inte tycker det vi har är värt att kämpa för?

Någonstanns inom mig vet jag att du älskar mig, men jag kan inte lite på dig, jag vågar inte tro att det faktiskt kan vara sant. Vem vet, kanske gör jag det bara väldigt svårt för honom att leva sitt liv som han vill? Men hur kan det vara sanningen när jag ger honom allt, utan att förvänta mig något tillbaka. Jag är villig att ge honom mitt liv, min själ... nej vänta nu lite.... en sånn brud kommer jag aldrig bli. Men jag vill ge honom mig, mitt hjärta, jag vill dela mitt liv med dig, jag vill ha dig, bara dig och ingen annan.

Jag ger dig kvällen och natten - hör du inte av dig ändå, då vet jag, då fattar jag, då är något fel.. väldigt fel.

Jag älskar dig så mycket att det gör ont, du är min framtid, snälla låt mig ha en framtid. Jag behöver dig, jag behöver din kärlek. Jag gav dig mitt hjärta, snälla vårda det väl, för utan dig finns bara tom, meningslös vardag. utan dig finns bara tomrum och mörker.

Jag saknar dig, jag saknar våra dagar, vårat liv, våran kärlek.

Snälla bara älska mig- jag orkar inte mer- det finns en gräns för hur mycket smärta man kan ta.

Natten försvann och mörkret gav vika. Ljuset kom tillbaka och det så igår verkade som världens undergång ses idag med nya ögon. Ingen vet vad som väntar, idag, morgon , nästa vecka. Allt jag vet är att jag måste sluta, sluta vara så förbannat naiv och inse sanningen. Jag hamnade fel, de vänner jag kallat mina egna har visat sig falskare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Ändå vet jag att vi en gång hade något speciellt, vart det tog vägen kan jag bara spekulera i, trots att jag inte vill.

Något hände, jag förändrades men det gjorde även du. Vi kom att gå åt helt olikahåll och det jag kom att älska, var något du aldrig kunde förstå, än mindre acceptera. Jag vile ut, bort från livet som höll på att bli min död. Du är anledningen till att jag stannade så länge, det var ju du och jag mot världen- och vi levde livet. Men jag kan inte längre, klarar inte mer, antar att det fanns en gräns även hos en sånn som mig.

"En sånn som mig"- Snacka om att bli dömd och acceptera det.

Jag har alltid drömt om att vara någon annan, det är först på senare dagar jag fått höra vilket starkt intryck jag egentligen gör på min omgivning. Jag önskar det var på ett annat sätt. Jag vet inte vad jag gör för fel, varför de som till en början älskar mig, efter ett tag ser något annat och drar sig undan.

Men hey, kanske händerallt verkligen av en anledning- kanske är det meningen att jag ska gå igenom allt det här för att bli den jag verkligen är, kanske är det här enda vägen för att finna mig själv.

Nu gäller det bara att våga stå för det jag har gjort, våga inse att jag har förändrats, våga vara mig själv.