Jag låter mitt förflutna styra min frmatid- nutid existerar inte.

Jag vill så otroligt mycket, jag har så många drömmar- jag vet bara inte vad de är.

Så rädd för att göra misstag, så rädd för allt. Jag är trött, trött på smärta, ångesten.. allt som varit och ännu är.

Jag vill leva  mitt egna liv, jag vill jobba för att kunna försörja mig, jag vill ha min egen lägenhet, jag vill ha friheten, jag vill ha livet.

En dag ska jag skriva, en dag ska jag finna den kärlek jag så ofta tvivlar på ens existerar.  Den dagen, det livet...  Det känns så avlägset nu.

Jag har ingenting, jag har varit helt jävla lost in space i så många år och nu äntligen börjar set klarna. Jag ser en framtid, någonstanns vid horisonten ser jag en ung kvinna. Självständig, vacker, tuff, redo för livet hon så länge fruktat.

Att våga vara den man verkligen är, de e otroligt skrämmande. Att våga släppa masken, låta folk ha sin åsikter, låta dom dömma mig.

Våga släppa det också, skita fullständigt i vad alla andra tycker och verkligen bara göra det som gör mig lycklig.

Vad gör mig lycklig då?

Det har gått 6 år och jag har fortfarande inte lyckats lista ut det- lika svårt som att lösa livets jävla gåta.

jag vet iallafall vad mitt inre säger åt mig att jag bör göra. Jag bör ta vara på den här tiden, läsa böcker, plugga språk osv. Men i slutändan är jag bara en sånn där planerare, en sånn som gör listor  och planer och sen händer inte mkt mer..

Fan vad jag ljuger för mig själv... sånn e jag inte alls. Jag är kreativ, ordentlig, söt, smal, underbart galen och knäpp tjej som hjar hela livet framför sig. Varför är det så svårt att acceptera, medans att vara misslyckad känns som en självklarhet.

Jag har insett  att jag är aldeles för hård mot mig själv... det så kallade "duktighets syndromet"-  är jag inte bäst  har jag misslyckats, har jag inte alla mvg i skolan så e de inte ens lönt att försöka, är jag inte lika smal och vältränad som hollywood stjärnorna så är jag en fet gris som inte ens borde få visa sig ute. Va fan kommer detta ifrån, när i min uppväxt blev jag en "duktig flicka"?!?!?!?!

hahaha det komiska i det hela är när jag insåg att jag inte skulle bli bäst, då blev jag deprimerad, självmordsbelägen. För att senare i tonåren bli utagerande och ägna all tid åt sånnt som faktiskt, även i andras ögon, bekräftade att jag va körd, en äkta född bad girl som aldrig kunde bli ngt annat.  Droger, sex, alkohol, party party, langning osv...

Jag vill så mycket, men något, VAD?, hindrar mig från att ens ta reda på vad och vem som döljer sig under ytan.

jag har alltid kopierat alla andra som jag gillat, ex, tv och film karaktärer vars liv verkar så perfekta. Alltid har jag gjort det, alltid.

Jag har aldrig vetat om att jag är jag... fan..

Jag vet att jag är psykisk sjuk, helt vilsen i en sjuk värld, men någonstanns börjar jag ändå ana en ljuspunkt, en gnista, vad som helst, men jag känner det.

Det är så ltet men ändå...

Det här kan vara slutet på de mörka åren... det är dags att ta reda på vad JAG gillar, vad JAG vill och framför allt , VEM denna jag är.... för hon är helt fantastisk.

 =)=)=)=)==)=)=)=)=)=)=)=)=)=)=)=)=)=)=)=)=)==)=)=)=)=)=)=)=)=)=)=)=)=)=)=)=)=)=)=)=)=)=)==)=)=)=)=)=)==)=)=)=)==)=)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Why now, why at all, why me?!   Jobba, komma hem, försöka ignorera min fulla morsan, ta hand om syrran, städa, äta, sova ngr timmar... and then it goes on and on again... Jag vill ha mer, jag vill ha friheten jag drömt om så länge... en egen lägenhet...

Vi kallar oss fria, vi tror vi har "rättigheter", vi lever i en dröm. Sanningen är att du är hjärntvättad, programerad att passa i systemet som det ser ut i dag. Det finns vissa, som tur e... en liten skara människor som börjat ana att livet kanske ...

Hur accepterar du ett öde, där smärtan utan gränser för evigt skall härska? Jag accepterade det aldrig, det trycktes på mig. Detta outgrundliga hat utan slut, denna mörkrets börda att för evigt bära.   Once upon a time..  såg jag mörkret som ett fän...

Tiden går.... ännu. Den senaste veckan har varit lugn, oroväckande lugn. Jag är inte paranoid, tro mig... jag vill tro. Men sanningen står ännu fast- det är inte över.. inte än, inte ens i närheten.   Det gjorde ont, den smärta jag försökt skydda min...

... And we keep fighting. Livet blev inte lättare, inte bättre, inte mindre smärtsamt... men jag blev medveten. Mitt hjärta växte sig starkare, jag såg sanningen i vitögat och accepterade den. Istället för att kämpa emot, tog jag den med mig, slutade...