... And we keep fighting.

Livet blev inte lättare, inte bättre, inte mindre smärtsamt... men jag blev medveten.

Mitt hjärta växte sig starkare, jag såg sanningen i vitögat och accepterade den. Istället för att kämpa emot, tog jag den med mig, slutade slå tillbaka, blev den... ondskan.

Den dagen i mitt liv då allt naivt dog ut, då ljuset släcktes. Den soliga eftermiddag i maj när leendet på mina läppar inom sekunder kom att förvrängas. Då jag låg på golvet i köket, skakandes, gråtandes, utan möjlighet att förstå vad som pågick- en döende flicka.

Det är sant, jag dog den dagen... det sista ljuset, den sista gnistan av hopp tog ifrån mig i ett enda brutalt slag. Jag kommer aldrig glömma känslan, jag kommer aldrig glömma orden.

Det faktum att 2008, som skulle ha varit mitt år, kom att förändra allt så drastiskt, är något jag aldrig kommer acceptera.

De som ska finnas där, guide mig, visa mig rätt väg, skydda mig från all  världens ondska. De som alltid ska finnas där, bry sig- No matter What.

Familjen. Föräldrarna ska spela ut sin roll, beskydda, forma och älska.

Jag upplevde aldrig det, jag växte upp utan den vägledning man normalt sett bör få av föräldrarna.  Jag växte upp i ensamhet, uppfostrad i en värld så kall och hänsynslös.

Jag har öppna sår, ett hjärta som ännu blöder och ett inre så fyllt av mörker- så hatiskt att jag t.o.m skrämmer mig själv.

Mitt liv kommer vara fyllt av smärta och mörker, har insett det nu. Det tar aldrig slut, bara de naiva tror på en vacker värld. Vi andra ser  den osminkade verkligheten för vad den faktiskt är, hård och kall, fylld av de mörkaste hat.