Why now, why at all, why me?!

Jobba, komma hem, försöka ignorera min fulla morsan, ta hand om syrran, städa, äta, sova ngr timmar... and then it goes on and on again...

Jag vill ha mer, jag vill ha friheten jag drömt om så länge... en egen lägenhet, ett eget liv.

I höst drar jag, me pengarna på fickan sticker jag... O när jag sticker, tro då fan inte att jag kommer tillbaka igen. Jag stannar bara för hennes skull.. bara för henne...

Någonstanns att sova är ingen självklarhet, mat på bordet inte de simplaste...trygghet existerar inte, skuld handlar om styrka och styrka handlar om stolthet.

Jag valde att aldrig bli som dom... det blev jag inte heller, jag blev värst..

Nu ska jag slåss för min egna framtid och jag vägrar ge upp.

jag vägrar att dö.. istället ska jag slåss.. till sista andetaget, till sista ögonblicket.

Vi kallar oss fria, vi tror vi har "rättigheter", vi lever i en dröm. Sanningen är att du är hjärntvättad, programerad att passa i systemet som det ser ut i dag.

Det finns vissa, som tur e... en liten skara människor som börjat ana att livet kanske borde sett annorlunda ut, att det borde finnas mer- någonting fattas.

Media styr våra liv. Vi unga som växte upp när allt började. Unga tjejer idag växer upp till att bli slavar under media. Utseende fixering, kändisliv, stress, elektroniken som tagit över, syns du inte finns du inte.

 Du måste vara bäst för att ens ha rätt att existera- paängen är att alla kan inte vara bäst, snyggast och coolast- bara ett fåtal och de blir dyrkade.. som gudar.

Det handlar om makt, pengar, att vara "inne" och som alltid.. det handlar om sex.

Vad hände med frihet, moral, att ta dagen som den kommer, kärleken. Vad hände med fri vilja?

Jag vägrar slava för ett samhälle så fuckat som detta, men man måste ju leva. Jag var alltid bäst i klassen när jag gick i skolan, blond, söt och lätt anpasslig.

Hela grundskolan och halva högstadiet.. sen hände något, jag tröttnade.

Någonting kändes oroväckande fel, som att hela värleden bara var ett enda stort skämt. Jag blev nyfiken på livet och gav mig av... ut på en resa genom livet jag aldrig skulle komma att ångra!

Gick ut högstadiet, hoppade av skolan, flummade runt lite och hade allmänt kul, jobbade då och då osv.

Jag gjorde sånnt man egentligen inte får göra och tro mig det har jag fått höra....

I slutändan tror jag bara på en enda sak- frihet.

That's it, för utan friheten ätr livet intevärt ett skit.

Va inte rädd! Lev utav bara fan, ta chanser, se livet- gör presice va fan du vill- så länge det e kul! ;)

Nuförtiden är det ngt syndigt med att vara glad och ha kul- fuck it!

;););););););););) =)

Hur accepterar du ett öde, där smärtan utan gränser för evigt skall härska?

Jag accepterade det aldrig, det trycktes på mig. Detta outgrundliga hat utan slut, denna mörkrets börda att för evigt bära.

Once upon a time..

 såg jag mörkret som ett fängelse, den plats jag för evigt skulle plågas..ensam. Sen kom hatet och med hatet kom insikten. Insikten om att ljuset aldrig skulle bli mitt, insikten om att detta var mitt enda öde.

I hatet som grodde fann jag styrka och i dess mörker kom jag att härska..

Tiden går.... ännu.

Den senaste veckan har varit lugn, oroväckande lugn. Jag är inte paranoid, tro mig... jag vill tro. Men sanningen står ännu fast- det är inte över.. inte än, inte ens i närheten.

Det gjorde ont, den smärta jag försökt skydda mina närmsta mot, utan att lyckas. Ändå överlevde vi och nu.. en vecka senare, är allt förträngt och glömt, som en hemsk mardröm som aldrig riktigt hände.

Dom kanske har glömt, så som jag kunde förrut, men för mig är det över nu, för mig kommer såren för alltid finnas kvar.

Vi lever i en falsk värld där dom säger att vi alltid skall vara trygga, jag vet bättre. Ingen är trygg, ingen går säker, Ingen.

Är de så konstigt att det förändrade mig... When I saw hell in your eyes?