Why now, why at all, why me?!

Jobba, komma hem, försöka ignorera min fulla morsan, ta hand om syrran, städa, äta, sova ngr timmar... and then it goes on and on again...

Jag vill ha mer, jag vill ha friheten jag drömt om så länge... en egen lägenhet, ett eget liv.

I höst drar jag, me pengarna på fickan sticker jag... O när jag sticker, tro då fan inte att jag kommer tillbaka igen. Jag stannar bara för hennes skull.. bara för henne...

Någonstanns att sova är ingen självklarhet, mat på bordet inte de simplaste...trygghet existerar inte, skuld handlar om styrka och styrka handlar om stolthet.

Jag valde att aldrig bli som dom... det blev jag inte heller, jag blev värst..

Nu ska jag slåss för min egna framtid och jag vägrar ge upp.

jag vägrar att dö.. istället ska jag slåss.. till sista andetaget, till sista ögonblicket.

Vi kallar oss fria, vi tror vi har "rättigheter", vi lever i en dröm. Sanningen är att du är hjärntvättad, programerad att passa i systemet som det ser ut i dag.

Det finns vissa, som tur e... en liten skara människor som börjat ana att livet kanske borde sett annorlunda ut, att det borde finnas mer- någonting fattas.

Media styr våra liv. Vi unga som växte upp när allt började. Unga tjejer idag växer upp till att bli slavar under media. Utseende fixering, kändisliv, stress, elektroniken som tagit över, syns du inte finns du inte.

 Du måste vara bäst för att ens ha rätt att existera- paängen är att alla kan inte vara bäst, snyggast och coolast- bara ett fåtal och de blir dyrkade.. som gudar.

Det handlar om makt, pengar, att vara "inne" och som alltid.. det handlar om sex.

Vad hände med frihet, moral, att ta dagen som den kommer, kärleken. Vad hände med fri vilja?

Jag vägrar slava för ett samhälle så fuckat som detta, men man måste ju leva. Jag var alltid bäst i klassen när jag gick i skolan, blond, söt och lätt anpasslig.

Hela grundskolan och halva högstadiet.. sen hände något, jag tröttnade.

Någonting kändes oroväckande fel, som att hela värleden bara var ett enda stort skämt. Jag blev nyfiken på livet och gav mig av... ut på en resa genom livet jag aldrig skulle komma att ångra!

Gick ut högstadiet, hoppade av skolan, flummade runt lite och hade allmänt kul, jobbade då och då osv.

Jag gjorde sånnt man egentligen inte får göra och tro mig det har jag fått höra....

I slutändan tror jag bara på en enda sak- frihet.

That's it, för utan friheten ätr livet intevärt ett skit.

Va inte rädd! Lev utav bara fan, ta chanser, se livet- gör presice va fan du vill- så länge det e kul! ;)

Nuförtiden är det ngt syndigt med att vara glad och ha kul- fuck it!

;););););););););) =)

Hur accepterar du ett öde, där smärtan utan gränser för evigt skall härska?

Jag accepterade det aldrig, det trycktes på mig. Detta outgrundliga hat utan slut, denna mörkrets börda att för evigt bära.

Once upon a time..

 såg jag mörkret som ett fängelse, den plats jag för evigt skulle plågas..ensam. Sen kom hatet och med hatet kom insikten. Insikten om att ljuset aldrig skulle bli mitt, insikten om att detta var mitt enda öde.

I hatet som grodde fann jag styrka och i dess mörker kom jag att härska..

Tiden går.... ännu.

Den senaste veckan har varit lugn, oroväckande lugn. Jag är inte paranoid, tro mig... jag vill tro. Men sanningen står ännu fast- det är inte över.. inte än, inte ens i närheten.

Det gjorde ont, den smärta jag försökt skydda mina närmsta mot, utan att lyckas. Ändå överlevde vi och nu.. en vecka senare, är allt förträngt och glömt, som en hemsk mardröm som aldrig riktigt hände.

Dom kanske har glömt, så som jag kunde förrut, men för mig är det över nu, för mig kommer såren för alltid finnas kvar.

Vi lever i en falsk värld där dom säger att vi alltid skall vara trygga, jag vet bättre. Ingen är trygg, ingen går säker, Ingen.

Är de så konstigt att det förändrade mig... When I saw hell in your eyes?

... And we keep fighting.

Livet blev inte lättare, inte bättre, inte mindre smärtsamt... men jag blev medveten.

Mitt hjärta växte sig starkare, jag såg sanningen i vitögat och accepterade den. Istället för att kämpa emot, tog jag den med mig, slutade slå tillbaka, blev den... ondskan.

Den dagen i mitt liv då allt naivt dog ut, då ljuset släcktes. Den soliga eftermiddag i maj när leendet på mina läppar inom sekunder kom att förvrängas. Då jag låg på golvet i köket, skakandes, gråtandes, utan möjlighet att förstå vad som pågick- en döende flicka.

Det är sant, jag dog den dagen... det sista ljuset, den sista gnistan av hopp tog ifrån mig i ett enda brutalt slag. Jag kommer aldrig glömma känslan, jag kommer aldrig glömma orden.

Det faktum att 2008, som skulle ha varit mitt år, kom att förändra allt så drastiskt, är något jag aldrig kommer acceptera.

De som ska finnas där, guide mig, visa mig rätt väg, skydda mig från all  världens ondska. De som alltid ska finnas där, bry sig- No matter What.

Familjen. Föräldrarna ska spela ut sin roll, beskydda, forma och älska.

Jag upplevde aldrig det, jag växte upp utan den vägledning man normalt sett bör få av föräldrarna.  Jag växte upp i ensamhet, uppfostrad i en värld så kall och hänsynslös.

Jag har öppna sår, ett hjärta som ännu blöder och ett inre så fyllt av mörker- så hatiskt att jag t.o.m skrämmer mig själv.

Mitt liv kommer vara fyllt av smärta och mörker, har insett det nu. Det tar aldrig slut, bara de naiva tror på en vacker värld. Vi andra ser  den osminkade verkligheten för vad den faktiskt är, hård och kall, fylld av de mörkaste hat.

Jag är rebellisk nu.. hehe iaf idag. Vill göra allt det jag alltid drömt om memn aldrig riktigt orkat med pga av min extrema livsstil.

När jag menar rebelliskt, menar jag sådannt som för andra framstår som helt normalt. T,ex att vägra alkohol, tobak, droger. Att ha lugna hemmakvällar- ofta! Att äta mat utan att må dåligt av det, att ut o gå- ta en promenad då och då..:) ja.. normala saker. Köpa lite nya kläder, väldoftande parfym, slänga all "skit". Va tvungen att bränna lite kläder igår från helgens festande- tro mig, de va långt bortom räddning. bläääää :s

I grund och botten är jag inte ens någonstanns i närheten av den person jag levt som de senaste 3 åren- den destruktiva livsstil som kunde blivit min död.

Jag är en fighter, ni vet, en sånn där jobbigt framgångsrik person som kämpar till hon nått sitt mål, no matter what.

Det värsta, tycker jag iaf, men de senaste åren är att jag kastat bort all min talang. Det är som att jag fejkat tröghet för att passa in. Jag kunde ha tagit studenten inom en månad, men neeej... istället sitter jag här och väntar på att få börja jobba som städerska om ngr veckor. Sedan ska jag ha just sånna skit jobb tills dagen jag fyller 20. Sen hoppas jag att jag tänkt klart, att jag äntligen vet vad jag vill göra med mitt liv. Då hoppar jag in på komvux, går ut med toppbetyg och gymnasie kompetens- äntligen!

Sen jobba ytterligare något år för att kunna spara  ihop lite pengar.

Univeristets utbildning, sen framgång.

Ja vet... inte mycket att gå efter, men jag vill så mycket nu som jag inte kunnat innan. Jag vill ha ett normalt liv.

Jag vill äta överdriven nyttig mat, jag vill träna, göra roliga saker osv.

Midsommar i år blir väldigt annorlunda... istället för 4 dagars råsupande blir de lugn, nykter familje semester på öland. jag ska övertyga syrran att följa med, vi kan dra till köpingsvik och kolla läget, bada i havet, grilla, dra till borgholm och gå på krogen osv.

Jag mår inte bra, den närmaste veckan iaf, kommer vara avgiftningstid. Ska rensa kroppan från alla gifter och försöka röra på mig mycket osv.

Har typ sanerat hela mitt sovrum, tvättat alla kläder i  minst 60 grader osv.

känns lite bättre nu, fast ändå inte. ja vet inte.. har nog näringsbrist tror jag.

Jag vill ta reda på vem jag är, vill veta vad som ska hända nu, jag måste ta tag i livet nu. Inte bara låta saker hända- nej! Jag ska få saker att hända. Jag ska skapa mig det liv jag vill ha. Jag ska kämpa och slåss som aldrig förr, höja min röst och aldrig mer ge upp.

Det roliga blir att se vad jag tycker om, vad jag gillar för tv program, mat, nöjen, klädstil, allt..

Detta är jag---get used to it!! :):):)

Det är över nu, ännu en gång står jag ensam. Ännu en gång ska jag börja om från början. En nystart, en ny tid, ett helt jävla nytt liv.

Och nu menar jag helt annorlunda. Allt det gammla har jag lämnat- för att aldrig mer återvända. Jag har sett och gjort all den skit man kan utsätta sig själv för, och jag orkar inte mer(!)

Ingen mer alkohol, droger, knulla runt, förstöra för mig själv, hjärntvätt, utnyttjande osv. Röker inte ens mer nu, inget snus, inget sånnt äckligt!

Och tro mig DET är Äckligt- de e äckligt att vakna upp på bussstationen, de e äckligt att lukta som en hel spritfabrik. Det är äckligt att veta att man har knullat sig igenom halva småland. MItt liv är sjukt, mitt beteende är sjukligt. Men jag vet om det och jag är äntligen redo att släppa taget om det- en gång för alla.

Jag är redo att äntligen ta reda på vem jag är. Känslan av att änligen vara fri- efter så många år av fångenskap- är obeskrivlig.

Från och med nu handlar mitt liv enbart om mig. Ja, jag tänker va sååå självisk och bara ta hand om mig själv nu ett tag. Jag har inget val, detta är mitt val och jag kommer klarar mig. Jag kommer klara mig bra.

Det är min tur nu- välkommen till verkligheten, välkommen till livet- som det ska va! :):):):):):):):):):):)

Jag vägrar bli en av dom, jag vägrar gå den vägen, jag vägrar allt som är dom..

Jag vägrar- Det får aldrig bli jag, jag ska aldrig svika mina barn på det sättet. aldrig få dom att känna si så otrygga för att sedan växa upp och upprepa historien. Mina barn ska aldrig behöva känna smärtan, mina barn ska aldrig ens se mig full.

jag har fått nog, det finns en anledning till att jag blev som jag blev, en orsak. Orsaken kallas min mamma- alkoholism är ett släkt drag, en del av vår släkt. Det går i rekt nedgående steg.

Mormor

Mamma

jag?

Här tar det stopp. Jag väljer att lämna den här jävla hålan, jag ska bort från den här världen och all den smärta som drar mig ner.

Jag orkar inte mer, jag har fått nog, jag ska bort, så e de bara.

Jag har såå många drömmar, så många visioner om mitt liv och hur det kan bli... men som aldrig kan bli verklighet om jag stannar här.

Jag måste kämpa, slåss som fan för att ta mig härifrån, bort från den värld som så länge förstört mig. Jag hatar dom, samtidigt tycker jag så jävla synd om dom jag lämnar kvar... Jag flyr medans de tvingas stanna kvar.

En dag ska jag rädda henne från det här. visa henne attt världen inte behöver vara så grym som hon har fått lära sig hittils... det finns skönhet, det finns lycka- dock inte här.