Minns mig som den unga tjej som gav upp allt för att följa en dröm inte ens hon själv kunde se. Men tron på en framtid i frihet drev henne vidare, gav henne kraft och mod att överleva, att fortsätta kämpa.

Idag är en del av den livslusten borta, en del av drömmen försvann och lämnade kvar endast ett svart hål. jag tappade något, gav upp en sida av mig, jag alltid strävat efter att behålla.

Jag vet inte längre vad som finns att hämta ur den drömmen, vad som finns kavar av denna trasiga själ.

Jag hamnade inte fel, jag föddes fel- skickades rakt in i en värld där varje  nytt steg är en kamp mot världen. Tro mig, jag har krigat, jag har slagits, för rätten att leva mitt liv som jag alltid vetat att jag ville.

Det komiska är att redan från början, redan vid 10 års ålder visste jag att jag inte passade in, att jag var annorlunda på ett sätt som inte gick att förklara, antar att jag bara är en av de många som väljer den mindre använda (och svårare) vägen.

Jag visste att jag vill ta en annan väg, så jag tog mitt liv i egna händer. I samhällets ögon uppfattades jag då som strulig osv, jag passade inte in, jag ville något annat. jag visste aldrig vad men jag visste ändå att det jag sökte fanns där ute någonstanns, väntandes. jag gjorde det, jag gick emot alla sociala regler och normer. Jag skapade mina egna uppfattningar och var kritisk till allt det som uppfattades som normalt.

Så mycket skit som jag fått ta under tiden, så många val jag har gjort som inte "passade sig".

Alla de auktoriteter som trodde att de hade kontroll, att de bestämde, dom måste ha hatat mig. Men hur mycke de än försökte trycka tilbaka mig på muin plats stod jag alltid kvar, knappt 16 år fyllda, rebellisk, halvt galen och med en dröm som inte passade sig.

Idag har jag genomlevt en av de mer extrema kvällarna i mitt liv- hemma alltså. Men hur hemskt de än är att leva här så lever jag vidare i väntan på drömmen som tar över- när jag är redo.

Var är du? Vem är du? Varför vill du inte ha mig?

Allt jag ber om är sanningen, allt jag vill ha är dig.

Det fanns en tid då allt tillhörde oss, tiden stod stilla och världen var våran lekplats. Vi levde ut allt under den tiden och älskade och hatade det till 100%.

Sen kom verkligheten krypandes tillbaka. Det mörker som tog dig ifrån mig, den ondska som bestämde att jag hade fått tillräckligt med kärlek och  nu skulle jag bli ensam igen. Vad är jag, ett jävla experiment eller?!

Vi fick 4 månader, jag fick känna ett annat liv, jag fick allt det jag någonsin drömt om. Jag fick kärlek, jag fick känna på hur det känns att vara älskad av någon. Minnena gör det värre, svårare att släppa dig för jag vill inte, inte nu , inte sen, inte någonsin.

Jag vill känna dig nära, din kropp emot mig, jag vill höra dig säga hur mycket du älskar mig, att du har saknat mig och att vi aldrig ska vara isär igen. Jag vill höra din röst, dina andetag, jag vill känna friheten och veta att vi har något speciellt, en framtid.

Så säg mig, var ärlig, det är allt jag ber om. För om jag frågar dig nu, om du verkligen älskar mig, skulle  du svara ärligt då? Skulle du förklara din kärlek till mig och kyssa mig hårt och länge? Skulle du säga sanningen, att du inte längre känner som du gjorde då, att du är en annan människa nu och att du inte tycker det vi har är värt att kämpa för?

Någonstanns inom mig vet jag att du älskar mig, men jag kan inte lite på dig, jag vågar inte tro att det faktiskt kan vara sant. Vem vet, kanske gör jag det bara väldigt svårt för honom att leva sitt liv som han vill? Men hur kan det vara sanningen när jag ger honom allt, utan att förvänta mig något tillbaka. Jag är villig att ge honom mitt liv, min själ... nej vänta nu lite.... en sånn brud kommer jag aldrig bli. Men jag vill ge honom mig, mitt hjärta, jag vill dela mitt liv med dig, jag vill ha dig, bara dig och ingen annan.

Jag ger dig kvällen och natten - hör du inte av dig ändå, då vet jag, då fattar jag, då är något fel.. väldigt fel.

Jag älskar dig så mycket att det gör ont, du är min framtid, snälla låt mig ha en framtid. Jag behöver dig, jag behöver din kärlek. Jag gav dig mitt hjärta, snälla vårda det väl, för utan dig finns bara tom, meningslös vardag. utan dig finns bara tomrum och mörker.

Jag saknar dig, jag saknar våra dagar, vårat liv, våran kärlek.

Snälla bara älska mig- jag orkar inte mer- det finns en gräns för hur mycket smärta man kan ta.

Natten försvann och mörkret gav vika. Ljuset kom tillbaka och det så igår verkade som världens undergång ses idag med nya ögon. Ingen vet vad som väntar, idag, morgon , nästa vecka. Allt jag vet är att jag måste sluta, sluta vara så förbannat naiv och inse sanningen. Jag hamnade fel, de vänner jag kallat mina egna har visat sig falskare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Ändå vet jag att vi en gång hade något speciellt, vart det tog vägen kan jag bara spekulera i, trots att jag inte vill.

Något hände, jag förändrades men det gjorde även du. Vi kom att gå åt helt olikahåll och det jag kom att älska, var något du aldrig kunde förstå, än mindre acceptera. Jag vile ut, bort från livet som höll på att bli min död. Du är anledningen till att jag stannade så länge, det var ju du och jag mot världen- och vi levde livet. Men jag kan inte längre, klarar inte mer, antar att det fanns en gräns även hos en sånn som mig.

"En sånn som mig"- Snacka om att bli dömd och acceptera det.

Jag har alltid drömt om att vara någon annan, det är först på senare dagar jag fått höra vilket starkt intryck jag egentligen gör på min omgivning. Jag önskar det var på ett annat sätt. Jag vet inte vad jag gör för fel, varför de som till en början älskar mig, efter ett tag ser något annat och drar sig undan.

Men hey, kanske händerallt verkligen av en anledning- kanske är det meningen att jag ska gå igenom allt det här för att bli den jag verkligen är, kanske är det här enda vägen för att finna mig själv.

Nu gäller det bara att våga stå för det jag har gjort, våga inse att jag har förändrats, våga vara mig själv.

Tillbaka efter en veckas semester från helvetet.

Det e konstigt hur man , så fort man kommer bort, så lätt glömmer vad det är man flyr ifrån. Det är konstigt hur smärtsamt det är att komma tillbaka och bara några timmar senare vilja fly igen. Det är konstigt hur man tillslut inser att man verkligen lever, men kanske inte vill längre...

Det är slut nu, jag vet inte var jag står, jag vet inte vart jag ska ta vägen- allt jag vet är att tiden vi hade tillsammans nu är över. Försöker intala mig själv att det är bäst så, att det inte är mitt fel, att jag har så jävla otur och alltid lyckas hamna helt fel. Det är inte mitt fel... elr?

Vem vet.. allt jag ser nu är mörkret som e på väg att återerövra min värld, den värld jag kämpar för att hålla samman när allting går sönder.

Jag kan känna hur ångesten skär i mitt bröst, smärtan är är bara ..för mycket.

Jag klarar tragedier, när en kommer ensam. jag klarar mörker, så länge det handlar om ett område. Men när mörkret skuggar hela min värld och solens sista strålar sakta försvinner bakom molnen, det är då jag faller. Jag faller hårt, helt utan skyddsnät, ensam.

Hur känns det att vakna upp en morgon och inse att du är ensam nu, att du som en gång hade allt, åter försvann i mörkret och gav upp.

Nej, jag gav inte upp, jag kämpade och jag tog mig upp ur skiten- att dom inte kan hantera det, borde inte vara mitt problem- aldrig någonsin.

Dom säger att jag förtjänar bättre, men hur ska jag någonsin kunna tro på sånna lögner när allt livet någonsin visat mig är detta. Detta jävla mörker i denna jävla ödemark.

Men jag vägrar ge upp, för jag måste tro, att framtiden visar en helt annan värld, att alla de som under åren dömt min framtid hade fel. jag önskar att jag har potential, att ajg har en framtid, att jag kommer lyckas, att jag kommer ta mig härifrån, att jag inte kommer va ensam.

Född till främling - vad händer sen?

Det är dags att gå vidare, lära  mig leva igen. Jag kanske är ensam, men tro mig- Jag väljer hellre ensamhet än falskheten och ondskan som vilar  i den här stan.

jag är rädd, för allt som händer, för förändringar och de motgångar som jag möts av.

Jag vill en sak, och en sak endast- Jag vill bort härifrån- ha ett eget liv i frihet.

Någonstanns inom mig vet jag ändå att det här är tiden då jag går vidare. Jag står på mig och säger vad jag tycker, jag säger emot, tar ingen skit och låter ingen trycka ner mig- det är slut med det nu- jag är klar.

kanske är det nu jag får min chans, kanske är det min tur nu.. att visa vad jag går för, visa dom vem jag egentligen är?

Det är över..äntligen..eller så har det bara börjat- vet inte hur jag ska klara det här.. men det ska gå.. jag har inga andra val, jag måste kämpa, vad annat har jag gjort i hela mitt liv.

"Here I go again on my own"

Det är dags, jag är där, dagen är inne, idag avgörs allt. Jag vet inte riktigt hur jag ska känna, hur jag ska reagera, men jag börjar ana, ett ljus i slutet av tunneln.

jag har levt med döden vid min sida, jag har utkämpat ett krig mot världen. Jag har levt under omständigheter som idag känns oförståeliga. jag har sett saker, upplevt sånnt jag aldrig ens borde ha kommit i närheten av. men jag hade rätt i en sak- allt det var endast en genomgångsfas, jag skulle komma att förändras. Det liv jag levde kom att förändra mig, jag blev hatisk, arg, förstörd, kall och tom. Men så kom det lilla ljus som behövdes, vändpunkten. Den dagen då mörkret blev för mycket och jag stod mellan valen leva eller låta dö. Jag valde att leva,så jag gav mig själv ett löfte för livet- aldrig igen skulle jag leva på det viset, aldrig igen skulle jag låta mig utnyttjas som då.

Den enda världen där jag någonsin passat in ens litegrann och jag klarade inte att leva där.

Det känns som att jag blivit vuxen på bara ngr veckor, som att jag tvingats inse vad allt handlar om, vem jag verkligen är. Tro mig, jag är allt annat än besviken. Jag ser en framtid nu, jag ser drömmar förverkligas, jag är kanske ensam igen, men jag har lärt mig mycket under resans gång och har insett att ensam är 1000 ggr bättre än var jag en gång befann mig.

Drömmarna förföljer mig ännu, mörkret tränger sig ibland på men jag lever ändå i ljuset, jag har växt upp- eller som mina kära päron en gång sa

"Det blir nog folk av dig med ska du se" .

Jag har levt på botten så länge, utan några som helst drömmar om framtiden, nu är det som om allt plötsligt löses upp, mörkret skingrar sig och ut kliver jag. Det finns så mycket at göra, så mycket att se och uppleva.

Det e så konstigt, för så som jag känner nu har jag aldrig kännt förrut. I den världen jag förrut befann mig existerade bara en sak- Alkohol. Livet handlade mest om det, ibland även droger.

Nu ser jag möjligheter i livet jag aldrig ens kunnat föreställa mig förrut. Det läskigaste är att självförtroendet jag förrut skapade med alkohol idag finns där ändå.. det betyder att jag har vad som krävs. Att har genomgått så mycket skit, så många år av konstant smärta och ångest och ändå komma ut levande på andra sidan, det måste betyda något.

Det betyder att jag har en chans, jag fann utvägen så många missat. Kvar i mörkret lämnade jag allt jag varit, mäniskor jag trodde mig ha älskat- de som aldrig, inte ens nu kan släppa taget, utan bara blir värre.

Mina drömmar för framtiden kanske skulle uppfattas av många som naiva, men allt jag vill är att vara lycklig. Jag vill känna solens varma strålar mot min hud, känna våra hjärtan slå som ett. Jag vill vara fri, tjäna mina egna pengar, skapa mina egna förutsättningar. Jag vill skriva, leva ett vanligt liv, gå vidare och en gång för alla verkligen släppa taget om det som varit.

Sen en dag ska jag återvända, den dagen ska jag se tillbaka och verkligen inse hur mycket jag har lyckats. Jag vill ha en karriär, jag vill ha familj såsmåningom, jag vill ha allt det jag en gång föraktade. Ändå kommer jag alltid vara samma person, samma galna, livsglada, spralliga tjej som en gång sprang längs gatorna, full och galen som aldrig förr.

Så här ser min plan ut nu- inga detaljer för man vet aldrig hur det kommer gå.

1. Jobb

2. lägenhet

3. kunna spara en fast summa varje månad (framtida studier)

4. resa 

5. Utbilda mig

6. karriär

<3 som varar, någon att dela mitt liv med, en livskamrat.

Övriga mål under resans gång:

- Bli av med A(hemligt;)

- träna

- bli almänbildad på egen väg

- testa massa nya grejer

- Lära mig dricka alkohol, at kunna gå på en fest elr likande och dricka max en elr två öl.

- leva hälsosamt

- En dag ""avskaffa"" mitt nikotinberoende

- Testa ljusterapi

- Införa bra vanor

- bra matvanor

 - få många nya vänner

- lära känna mig själv bortom den värld där jag alltid kommer klassas som knarkare.

Har så mycket att lära mig- ser för första gången någonsin fram emot att kunna börja leva mitt liv.

Allt detta egentligen handlar om är att faktiskt Våga leva och tro mig, jag har nått mitt mål- aldrig skall jag återvända igen.

Drömmar, mål, framtiden väntar.

En dag kvar här, sen e det dags, jobbintervju imorgon, vet inte riktigt vad jag hoppas på.. men behöver pengarna.

Behöver pengar så jag kan spara så mycket som möjligt varje månad. Ett sparkapital till den dagen då jag får nog av att servera och ännu en gång bestämmer mig för att dra iväg, sattsa på en utbildning, byta stad, byta väg, byta liv.

Vad jag vill ha just nu:::

- Pengar till mat- god mat, nyttig mat, elr mat överhuvudtaget.

- En egen säng att sova i med rena sängkläder.

- Rena kläder.

- Ett jobb.

- En hår klippning.

- Någon att krama och pussa på<3

- En mobil

- Möjlighet att flytta hemifrån

- Möjlighet att leva mitt liv som jag vill.

- Energi

- Bröd- av någon anledning saknar jag bröd, har inte ätit det på evigheter

Saknar små saker, saknar det normala vardagslivet, saknar till o me stress och fylla.. haha men vet att det sistnämnda tillhör en tid jag aldrig kan gå tillbaka till. Jag gjorde ett val för ett tag sedan, ett val baserat på framtidstro. Jag fann långt inom mig en styrka, en kraft jag inte visste jag hade och jag sa nej. För första gången någonsin fann jag styrkan att faktiskt ge upp allt jag någonsin kännt till för at pröva vingarna ute i det okända.

Jag är äntligen påväg, inga fler konstiga måste, inga fler omöjliga krav- jag är klar med det livet, det är dags att bli vuxen och passar inte det andra så e det inte mycket jag kan göra åt det.

Allt e precise som jag lämnade, om det inte blivit värre så har ingenting förändrats. Alla dom jag lämnade kvar, alla de jag trodde skulle sakna mig, vem gör egentligen det?!

Som vanligt känner jag mig ensam i världen, men hey- man e väll van...

Jag slogs av en ganska befriande tanke förrut, nu när jag åker hem över påsk kan det vara sista gången jag faktiskt bor där.

Så många år som jag kämpat, så många strider jag slagits, så många dagar som passerat när jag förbannat att de fanns.

Får se hur de går nu, en känner på mig att det är dags nu. Det är dags och jag har aldrig varit mer redo.

Har aldrig varit hemifrån ens så här länge förrut- ändå har jag bara varit borta en vecka haha,  saknar mammas mat, att få vara lite ifred, tystnaden, maaaaaaaaaaaattttttt!

Har ätit idag:  en skål med musli och fil

en chokladkaka, cola, en kaka, en rulltårte bit

Känner mig döende hehe

Något jag ska gööra när jag kommer hem e att äta upp mig ett par kilo, kommer antagligen äta konstant, o så e de påsk me haha svälter ju här så blir väll att lära sig igen hehehehehehehehe

Tänk bara- mat dygnet runt, varm mat, nyttig mat om man så vill ahaha ssaknar det så mycket. Men men på torsdag gäller det, då köper jag frukost på stationen, o käkar i väntan på tåget, sen åker jag tåg o e hemma runt 13:00. Perfekt timing, sen länsar jag kylen och äter konstant tills det e dags igen. Men tro mig  när jag säger, nästa gång jag åker hit till min alltför galna  mormor( som tvingar en till svältdiet) kommer jag smuggla med massa nödproviant i väskan hehe